Konserterna som hindrar mig från att avlida den här årstiden.

Jag gillar inte att shoppa. Inte på det där sättet som folk kan älska att shoppa. Jag får lätt ångest av att göra av med pengar och funderar mycket på huruvida jag verkligen behöööövde det där plagget/smycket/skivan/väskan osv.

Men konserter. Där är jag hämningslös. Det går inte att ångra en konsert. (Däremot kan jag ojja mig för resor och sånt som tar mig till konserterna.)

Och när mitt huvudsakliga nöje just nu är att ligga under en filt så kommer konserterna och piskar liv i mig. Om man lyssnar noga höra man min puls slå igen. 

Snart: 

14 februari: Tallest man on earth på Konserthuset. Hans spelning i Almedalskyrkan 2010 var helt sinnes och konserthuset är rätt magiskt det med. 

15 februari: Patrick Wolf spelar akustiskt i Hagakyrkan. H E R R E G U D. Jag mår nästan lite ila av mina enormt höga förväntingar. 

1 mars: Kristofer Åström på konserthuset. Återigen - konserthuset. Loves it. Lika så Kristofer.

Längre fram: 

Juli: Patti Smith och First Aid Kit. Denna kombo får mig att vilja åka till Rättvik. Tänk att se detta på Dalhalla. 

Augusti: THE KNIFE till Way out west. Det här gör mig lika svettig av upphetsning som Refused gjorde förra året. Det kan inte bli dåligt. Det kan inte ens bli sådär. Det kommer vara asbra, det kommer att vara en succé.

Solange ska också till Wow. Om bara syrran hennes också ville komma (jag vet, nu är jag bara girig, men mycket vill ha mer). 

Snygg på scen

Way out wests andra och sista dag resulterade, lite förvånande, i att favoritkonserten var med Patrick Wolf. Alltså inte Lily Allen vilket jag hade förväntat mig.
Min vän HD favoriserade däremot Teddybears. Vi var båda överraskade av hur snygga, eller heta kanske är ett bättre ordval, vi tyckte att våra favoriter var på scen.

Maria: Alltså, det är förvånansvärt hur sugen man kan bli på en jättegayig kille i väldigt osmickrade byxdress.
HD: Alltså, jag är förvånad över hur hett det är med gubbar med björnhuvuden.


Nu är det bara 360 dagar kvar till nästa års höjdpunkt. Nedräkningen har börjat.

Måste hinna med allt

Det är här nu. Årets roligaste måste. Way out west. För det är sannerligen inte något alternativ att inte gå. Det är ett måste. Oavsett hur ekonomin ser ut (oavsett allt egentligen). Det vore själadödande att inte gå. Om Sveriges bästa festival går av stapeln utanför min dörr så är jag där. Punkt.

Men nu är det så att Göteborgs stad har valt att lägga Göteborgs Kulturkalas samma vecka. Detta innebär att det finns en massa gratiskultur i stan som man också vill ta del av. Därför blev första klubbkvällen med Way out west lite hetsig.

> Först hämta ut banden.

> Sedan Hello Saferide på Götaplatsen.

> Sedan sangria.

> Sedan Bob Hund på Götaplatsen.

> Sedan gå mitt i konserten för att möta upp folk, fixa band till dem och gå med stormsteg mot Kajskjul 8.

> Sedan stå i lång och oroväckande kö på Kajskjul (vilket var ett oplanerat moment och jag hann känna smaken av själadöden när jag trodde att vi inte skulle komma in).

> Komma in på Kajskjul efter att ha haft ett gäng unga knaspackade och rätt otrevliga stockholmtjejer bakom sig i kön som hetsade vakten att vara en go gubbe och släppa in dem.

> Se Timo och Joel Alme på Kajskjul.

Så var festivalen igång. Ingen själadöd så långt ögat når. Som det ska va.

Idag blir det många måsten på en och samma dag. Spelschemat är helt bananas. Dagen avslutas med Anthony & the Johnssons, Glasvegas, Röyksopp, Fever Ray och Arctic Monkeys? Alla på samma gång. Bananas I'm telling you.

Hello Saferide i solskenet på Götaplatsen.

Joel Alme i dunklet på Kajskjul.