I azalea kan man (inte) undgå att bli kär

Duggregn, några plusgrader. Azaleadalen är ljusår ifrån att blomma. Just där mlir man nog inte så kär idag. Det är hårda tider för kidsen som ska festa in våren, inte så mycket i azalea som i Vasaparken.

Själv ska jag fira Valborg med att kolla på Game of thrones och äta tacos.

Här är dagens låt. Fin bit. Snart är det sommar och vi står på grönt gräs och sjunger allsång i Slottsskogen. 

Vår och hår

Men vad ska jag göra med detta? Vart är vi på väg, jag och håret?

(ja, jag har för mycket fritid och funderar för mycket på väldigt världsliga saker.)

Konsten att vara kvinna

Först bara! Autokorrekt ville skriva "kombination" istället för "kvinna" i rubriken. Kul.

Nu läser jag - tillslut - Caitlin Morans bok Konsten att vara kvinna. De första sidorna höll jag på att avlida. Linserna i ögonen ville krulla upp sig var och vartannat ord. Jag stod inte uuuuut med det talspråkiga och "lättsamma" språket (och varför alla dessa VERSALER?) och tänkte att det här var en typisk bok man borde läsa o-översatt.

Men jag vande mig.

Och nu vill jag istället citera var och vartannat stycke, men det är ju så opedagogisk att bara slänga ut radom textsjok.
Så du kan ju läsa den (men kanske helst på engelska ändå). Hon skriver många bra och roliga saker som ibland är mitt i prick, ibland en bit bredvid pricken.

Nu ska jag klä ut mig till ett svart hål.
Puss. Eller PUSS som Moran skulle skrivit.

Göteborgsvarvetplanen

Om någon undrar så kommer jag nog inte springa Götbeorgsvarvet i år. Det känns lite traumatiskt.

Jag har hela iden tänkt att det är en självklarhet att jag spriger varvet. Det finns liksom inget förutom ett brutet ben som skulle hindra mig. Alla dessa messkador jag dragits med under året kommer inte att hindra mig när det väl är dags. Mind over matter, fuck you kroppen.

Men.

Jag åt en dyr men stor frukost med min smarta kompis Sonja och kom fram till att det fakstiskt kanske inte är värt att springa.

Jag har fortfarande inte gett upp tanken på att springa en mara i höst och det jag behöver då är: en fungerande kropp och en fungerande hjärna. Om jag springer Göteborgsvarvet efter att ha sprungit minimalt med kilometrar kommer det inte att gå bra. Ok för att jag är grundtränad, men BRA kommer det inte att gå.
Jag får troligtvis en tid jag är missnöjd med, jag kommer få slita som ett djur så det kommer inte bli nåt kul lopp och med största sannolikhet kommer båda fot och höft att paja.
I mål kommer jag då ha med mig en kropp som är sönder och en hjärna som är allt annat än peppad på lopp.

Visst det finns en pyttechans att allt går bra, och åhherregud vad jag blir sugen på att springa nu när man fått hem startbeviset.
Jag ska inte spika något än, under kan ske, jag kanske startar ändå.

Mvh
Den ofrivillige realisten.

Glädje jag känner över att Pharrell gör nåt jag gillar (igen)

ÄNTLIGEN gormar man (jag) när Daft punk släpper album. Det var inte så oväntat. Nåt som däremot slår mig är hur glad och till och med lättad jag blir av att Pharrell Williams gör något jag gillar. Något jag älskar. Herregud, det finns ingen hejd på hur sommarsvängig Get lucky är.

Pharrell hade några guldår i mitt liv i början av millenniet, då mitt indiehjärta rodnade av denna genreotrohet samt av alla übersnuskiga texter. Det var inte så mycket "lap dance" och "tape you" i Belle & Sebastians låtar om man säger så.

De senaste (10?) åren har jag inte brytt mig så mycket om Pharrells företaganden. Förrän nu. Och det är som en kompis man inte visste att man saknat, men när man ses igen så kommer man ihåg allt kul man har haft.

Så. Nu ska jag fortsätta lyssna sönder låten så att den inte alls blir den sommarht som jag inbillar mig att den borde blir.

Bio är min bästa last

Såg Iron man 3 igår. Den skulle ju inte vara så bra, men jag är inte så svårflörtad. Allt som kan kopplas till Marvel eller DC comics står utanför betygssystemen. Under måttligt hot kan jag till och med försvara den senaste filmatiseringen av Green Lantern. Eller Daredevil.

Så visst, Iron man 3 hade kanske vissa brister. Till exempel förstod man inte varför skurken hade för motiv. Jag gillar inte heller när det blir fööör maxat. Det det ska finnas någon rimlighet i det orimliga. Så när Tony Stark har byggt en smärre armé av iron man-gubbar finns det ju inget som skulle hindrat honom från att bygga en _ännu_ större armé av iron man-gubbar. 

Men skit samma. 

Det är pang pang, skojiga repliker, glansiga superhjältedräkter, övernaturliga krafter och snygga eftertexter. Good enough. 

Annars är min överlägsna etta x-men. Nästa år kommer nästa film som har den mycket oroväckande handlingen att x-mennarna ska åka tillbaka i tiden för att förhindra något dumt som händer då.

Ihh, tidsresor? Det bådar inte jättegott.

Fast förra filmen, den femte i ordningen om man räknar Wolverine - och det får man ju göra, var ett riktigt uppsving. Det var en prequel från 60-talet. Fantastiskt. Kanske blir en tidsresa jättebra.

Jag ska sluta negga.

Där var en bild på gammel-iron man, och här är den gamle låten som inte har något med seriefiguren att göra, men ändå var med i filmen från 2008.

Lyxa!

Halloumiburgare och nya avsnitt av Game of thrones.