Knivdans!

Det känns stort att ha sett kniven. Men alltså, det var konstigt. Det var mer performance än konsert och det var ju själva grejen. Jag älskar att de gör någonting annat, något som får en att undra vafan det är som händer på scen, vad är konsert, vad är inte en konsert. Det var dans och mim och paljettbyxor och ibland var det bara ljus på scen. Utmanande för en publik som mest har huvudet fullt av konsert=killar med gitarrer. Och utmanande är bra, herregud vad man har sett sin beskärda del av det-kunde-ha-varit-vilket-band-som-helst-spelningar.

Förbandet var en uppvärmare, i ordets mest jympiga betydelse. En man i guldtajts som körde aerobics och talkörer med oss. "Whazzup knees", "i'm alive and i'm not afraid to die", "I move to be moved", "hello elbows" osv osv. Hen var fantastisk. 

Jag hade önskat att publiken fick vara med mer. Jag vill ju vara en del av alltihop, men nu stod jag ofta och kände att jag bara tittade på. Men ibland, som i One hit när dansen spreds ut i publiken var det grymt.

Vi är inte direkt en svårflörtad publik, bjud bara in oss så går vi med på det mesta.

Äh, vem skojar jag med, vi går med på allt.

Knivjulafton i oljelandet i väster

Snart sitter jag på bussen till Oslo och ikväll väntar the Knife. Det känns som julafton det här, jag har ingen aning om hur konserten kommer att bli, och även om jag förväntar mig någonting jättekonstigt kan det bli hur bra som helst. Jag tänker att det är en present jag inte visste att jag ville ha, men som gör mig euforisk när jag väl har den i mitt knä. (Ingen press Kniven.)

Tydligen värms publiken upp med Death Electro Emo Protest Aerobics. Och det bäddar ju för inget annat än succé.

Crazy origami lady

Origami har varit en sån där grej jag velat lära mig, men aldrig tagit mig för. Har man väntat 29 år kan man vänta lite till.

Nu har jag via youtube tutorials i bästa pysselprogram-i-Bolibompa-stil lärt mig vika tranor.

Först svårt.

Sedan beroendeframkallande. 

Nu hänger det ett gäng pappersfåglar i mitt fönster. En får vara glad så länge de är i papper. 

En ny morgon

Gjorde ett träningsschema i morse. Det inleds av några veckors snällspringande för att försäkra mig om att jag håller, men ändå! Nu vänder vi blad, träningen, livet och jag.
Har på mig New morning, changing weather-tisha gör sakens skull och har provat mig igenom en massa kalenderappar för att hitta nån som är både trevlig att titta på och att använda (till min origorösa planering).
Hittade en fin, om än lite oöversiktlig.

Japp, uppgraderar härmed den här våren till en 2.0-version.

I azalea kan man (inte) undgå att bli kär

Duggregn, några plusgrader. Azaleadalen är ljusår ifrån att blomma. Just där mlir man nog inte så kär idag. Det är hårda tider för kidsen som ska festa in våren, inte så mycket i azalea som i Vasaparken.

Själv ska jag fira Valborg med att kolla på Game of thrones och äta tacos.

Här är dagens låt. Fin bit. Snart är det sommar och vi står på grönt gräs och sjunger allsång i Slottsskogen. 

Vår och hår

Men vad ska jag göra med detta? Vart är vi på väg, jag och håret?

(ja, jag har för mycket fritid och funderar för mycket på väldigt världsliga saker.)

Konsten att vara kvinna

Först bara! Autokorrekt ville skriva "kombination" istället för "kvinna" i rubriken. Kul.

Nu läser jag - tillslut - Caitlin Morans bok Konsten att vara kvinna. De första sidorna höll jag på att avlida. Linserna i ögonen ville krulla upp sig var och vartannat ord. Jag stod inte uuuuut med det talspråkiga och "lättsamma" språket (och varför alla dessa VERSALER?) och tänkte att det här var en typisk bok man borde läsa o-översatt.

Men jag vande mig.

Och nu vill jag istället citera var och vartannat stycke, men det är ju så opedagogisk att bara slänga ut radom textsjok.
Så du kan ju läsa den (men kanske helst på engelska ändå). Hon skriver många bra och roliga saker som ibland är mitt i prick, ibland en bit bredvid pricken.

Nu ska jag klä ut mig till ett svart hål.
Puss. Eller PUSS som Moran skulle skrivit.