Lysande utsikter

Jag och min nya reflexväst ska ut och springa. Har även neonrandiga shorts, glittertajts och lila strumpor. En symfoni av kläder.
Håller mig fortfarande till korta rundor, men nu börjar jag inte ens ha ont när jag går uppför mina trappor efter att ha sprungit. Det är ett gott tecken (ta i trä).

Västen såg jag först i bloggen rocknrollrunning. Den enda löpblogg som jag följer, bortsett från sub2h30m. Så följ Tove om du gillar träning, löpning och grymma tjejer. Hon springer ofta, långt och snabbt. Och så är hon helt övernaturligt fierce på att göra chin ups.

Första gången: önskar att jag var i kyrkan.

Idag var dagen jag skulle sett Patrick Wolf i Hagakyrkan. Istället dränkte jag mina sorger i vetebullar, grädde och mandelmassa.

Alltså det är själva fan vad jag är tröttsam. Jag har gått och längtat efter konserten i månader - men köper jag någon biljett? Nähädå, det gör jag inte. Jag är en gammal gammal hund som vägrar lära mig att biljetter t-a-r slut trots att jag fått bita i det assura äpplet flera gånger.

Skit samma. Livet är en fest.

Jag hade tänkt skriva om tallest man-konserten men jag pallar inte. Jag är deppsur och lägger upp en bild på en semla (med blåbär i grädden) istället.

Tack och hej.

Jag springer igen

Ja, några stackars kilometer kan jag få ihop innan knäna protesterar.
Läste att Fredrik Uhrbom, 35-årig maratonlöpare som inte tackar nej till ett par öl kvällen innan loppet, har sagt att man inte kan känna efter för mycket för det "gör fan alltid ont".
Jag gillar sånt. Men men, jag mesar på. Har så lite att vinna på att kötta trots smärta.

Jag har äntligen fått inviga mina vinterdojor. Det var nästan roligare än att shortsspringa på Lanzarote. Vilket jäkla grepp! Det var lite isigt under snön och det var inte så mycket att göra åt. Men snömodden va, där plogade jag fram som en traktor. (Inte så smickrande liknelse kanske, men verklighetstrogen.)

Varsågod. En sexy bild på ett par skor.

Borta bra men när man kommit hem och satt sig i soffan bäst

Alla ska älska att resa. Men det bästa med att resa är ju att komma hem.

Och då menar jag inte på nåt puttinuttigt gullesätt att jag älskar mitt hemmaliv så ouppnåeligt mycket att inte ens den vitaste strand i Brasilien räcker till, utan mer att lättnaden efter en resa är skönare än nervositeten inför en.

Jag har oftast en till synes avslappnad attityd inför avresan. Det ordnar sig, det blir kul det här osv osv.
Men jag oroar mig.
Hur kommer det bli? Hur kommer jag att känna medan jag reser? Kommer det kännas SÅ bra som det ska kännas?
Kommer vädret bli bra, kommer jag bli rånad, kommer hostelsängen vara ok, kommer min packning vara optimera, kommer jag få magkatarr, kommer jag fynda nåt, kommer jag dansa, kommer jag äta nåt gött?

Att komma hem med facit i hand, att få säga det var fantastiskt och jag önskade att det aldrig skulle ta slut (men det gjorde det) är skönare än att säga jag ska backpacka på yucatanhalvön i ett halvår.

Lanzaroteresan var på sätt och vis en av de mest förutsägbarhet resorna jag gjort på länge. Apollos curlande visste ju inga gränser. Men det är ändå lite skönt att vara hemma.

Det var underbart, vädret var sådär, jag åt goda pizzor, grannpojken väckte oss jävligt tidigt varje morgon på grund av lyhörda hotell, havet var salt, sällskapet var grymt, toaletten luktade urinoar(?), jag var en naturbegåvning på crawl och vi shoppade alla oväntat mycket.

Så, nu kan jag slappna av.

Dom känner mig

Fick förresten följande i födelsedagspresent:

Halsband med ickeglittrande diamantformad hänge.
Konsertbiljetter (Patti och Kristofer Å).
Halsduk i gråskala.
Presentkort på sexleksaksbutik.

jomensåatteh. Vad annars vill man ha?

Min kopp te

Drack te med mig själv idag. Jag tog en massa bilder. Nu tänkte jag därför pausa i mitt packande för att agera livstilsbloggare.

Mycket nöje/pina (beroende på hur kräkmätt du är på tiltshiftade, kvadratiska bilder)!

Synd

Den här förkylningen? Är den virusens samlade hämnd för att jag haft de kortaste förkylningarna i Sverige de senaste åren?
Är det hämnden för att jag aldrig äter mina kosttillskott eftersom jag "har ett grymt immunförsvar"? Eller för att jag inte tycker att det kan vara så farligt att varken träna eller festa när man är krasslig?

Jag skiter i anledningarna - jag är för vek för det här!
Huvudet exploderar, jag nyser konstant (alltid i serier om minst tre nysningar, men ibland tappar jag tom räkningen), öronen liksom kliar av smärta och halsen är helt öm. Och alla dessa näsdukar. Och ögonen. Kan dom ploppa ut av sig själv? Känns så.

Immunsystemet, var är du? Rädda mig. Jag dör ju här.
Om inte av förkylning, så av uttråkning och liggsår.