Brokeback

Igår körde jag volvo, köpte en ljus och fräsch orkidé samtidigt som jag lyssnade på Summer holiday VS punk routine. Kontrasten.

Mina vänner har köpt villa. Där finns fruktträd och öppen spis och stavparkett. Vi åt hämtmat i plastburkar, pratade om livet, sömnbrist och mozartkulor.

En miljon vuxenpoäng och en tapet to die for.

Livet och utvecklingen

Ett tag var jag rädd för att bli bitter. Sen blev jag rädd för att bli rädd för att bli kär. Sen blev jag ändå rädd för att bli kär.
Men nu har jag landat i ett storhetsvansinne (eller normal självaktning). Jag är bäst, ingen protest.

Inte så himla ödmjukt, men så sjukt mycket bättre för min mentala hälsa.

Vi kan ju hoppas på att den här utvecklingen har noll regression.

Tidsfördriv

Jag älskar sådana här. Bra mot mad men-absintenesen också. (Eller kanske dålig? Abstinensen blir ju värre.)

Skönt ont

Det pratas mycket om att träning ska vara kul. Motsägelsefullt nog vägrar jag träna ifall jag inte tycker att det är roligt. Men Så himla kul är det inte att träna. Det är jobbigt. Det är alltid mer hahaha-skoj att se en komedi eller åka balder på Liseberg.
Att träna är inte att som att åka balder.


Men idag var det kul! Jag var nervös och förvirrad men vad skönt det var att få kötta för allt vad jag var värd rätt in i mitsen.

Nu är jag mör. Äntligen.

En hit är en hit men verkligen inget album

Strokesinfluenser har man ju sällan dött av, så varsågod - en strokesig hit från Neon trees. Skivan behöver ni däremot inte lyssna på. Den va inge bra.

Livets mest o-originella

Jag började läsa Göteborgs-Posten till frukosten, men hamnade istället på Nio till fem och Sandras inlägg om livet efter att ha blivit lämnad. De första tre månaderna, de månaderna som skiljer sig så mycket åt, men som ändå är samma helvete. Man bara flyttar in i olika rum med olika grader av helvetiska känslor som fyller hela maggropen.

Första gången jag blev dumpad blev jag förvånad över hur distinkt jag kände all smärta i bröstet. Inte i huvudet eller i magen där jag känner allt annat, utan i bröstet. det var som att någon högg mig om och om igen i hjärtat.

Jag bara sov, jag åt inte. Efter några veckor tvångshånglade jag med någon annan. Det var på Avenyn och jag förstod inte alls att han trodde att vi faktiskt skulle ligga när vi låste in oss i ett toalettbås. Själv hade jag ju tagit i för allt vad jag var värd (samt druckit mängder av alkohol) för att forcera fram mina läppar till hans.

Det hjälpte lite. Men ingenting gick över. Det var bara skönt med någon som sa att man var snygg. 

Jag vet inte hur länge jag var paj. Hur mäter man sådant? Säkert ett år. Akut-sönder var jag nog i ett par, 2-3 månader.

På många sätt var det ändå, sjukt nog, det bästa som kunde hända. Det är klart att det kunde hanterats smidigare, men att det inte blev han och jag var bra. Jag lyssnade på Håkan Hellströms Kärlek är ett brev som skickats tusen gånger och varje arg-ledset ord var mitt ord.

För det är ju så. Allt jag känner har någon annan redan känt. I This american lifes (fantstiska) göra-sluta-avsnitt pratar en dumpad tjej om hur otroligt o-originellt det är med separationer. A L L A man någonsin träffat har separerat från A L L A de någonsin varit ihop med. Varenda en. Bortsett från den de möjligtvis är ihop med just nu.

Ändå känner man sig så ensam och överväldigad av alla sina känslor. "Ingen kan någonsin ha känt såhär."

Jag lyssnade på den där podden flera gånger i vintras medan jag gick omkring själv på Australiens gator och stränder. Jag kände mig inte ett dugg dumpad, men grät lite ändå. Precis som jag gjorde i morse när jag läste Nio till fem-bloggen.

För även om det svider är det bra. På nåt jävla sätt.

Som min vän S sa: Det är det här som är livet. Det här är livet.  

Pixligt

Jag gjorde en ny header. Den gamla var ju så gammal.

Bloggen är lite som min garderob. Det finns en massa grejer där, men inget att ha på sig. Trots glitter (eh, inte så mkt) och balla klänningar så går jag ändå mest omkring i jeans och tshirt. Så vi kör en enkel head - bloggnamnet och en spexigt rund bild på mig.

Jag inser dock att jag hade tillgång till mer avancerade bildbehandlingsprogram förr i tiden, så ni får hålla till godo med de pixliga kanterna. Sorry.