Pang pang

Mitt opartiska radiolobbande fortsätter. P4 är ju också bra. Ibland.
P4 dokumentär är inte lika case/katastrofbaserat som P3:s motsvarande program. Istället görs lite kortare dokumentärer (ca 45 minuter i podversion) som nedslag i verkligheten.
Det är ett förfärligt uttryck. Men nu använder jag det i alla fall. Det är morgon. Jag orkar inte komma på nåt bättre.

"Utan min pistol är jag naken" ger en inblick i vapenglada amerikanares hjärnor. Det snackas med en kvinna som inte bara vill bära skarpladdade vapen jämt, utan hon vill även bära dem synligt. När hon går på kalas med sina barn döljer hon dem ibland, men bara för att hon kan hamna i olägliga bråk med andra föräldrar.
Hennes egen dotter vet att hon inte får röra pistolerna - eftersom hon kan råka döda någon.

Varje dag dödas (ca) 86 personer av skjutvapen i USA. Då är det klart att man behöver kunna skydda sig.

Bild från sr.se

En till?

Ibland tänker jag att jag ska starta en träningsblogg. Jag tänker så väldigt mycket på träning. Väldigt engagerat. Jag var aldrig "väldigt engagerad" i träning tidigare. Jag har alltid tränat rätt mycket, men nu kan jag inte riktigt få nog av träningsinformation.

Det förvånar mig att jag faktiskt har hittat ett nytt intresse. Jag väntar på att det ska gå över, men det verkar inte ge med sig.

Bloggar, tidningar, prat.
Häromdagen fastnade jag i en triathlondiskussion på jobbet med en urolog (som jag alltså inte skulle prata träning med).

Annars pratar man ju mest för lidande öron. Så himla intressant är det ju inte (enligt de flesta).

Om jag hade en träningsblogg hade jag kunnat orera där. Kanske hade alla blivit lite gladare av det.

Bla bla bla.

Sportyspice i vintras. Mer påklädd än sommarversionen.

Shorts! jävlar i havet. Mitt första par. Och en keps!

Sommarkänsla

Okej, det här är en jätteöppen dör att slå in: men Sommar i P1 är väldigt bra.
Vissa sommarpratare är kasnke inte dödskul, men har man viss urskiljningsförmåga är det klockrent.
De senaste dagarna har jag lyssnat på ett gäng. Jag kan rekommendera allihop.

Jason Diakité: Bra. Som förväntat.

Sven Nylander: Bra. Förvånvnade bra musik. Berättar ärligt kring kokainet. "jag visste vad provet skulle visa. Jag hade dragit två linor på toaletten 2 timmar tidigare." Han pratar träning och hur pissigt det var att jämt missa pallplacering. Jag dock en tydlig känsla av att jag och Sven inte skulle komma överens irl.

Göran Gudmundsson: Mycket bra. Oväntat bra. Kul.

Henke Larsson: Också bra! Han är inte världens bästa berättare, men när han pratar om din (döde) bror och rösten spricker glömmer man allt sånt.

Och sen, ett sommarprat från 2010.
Josephine Bournebusch: Kul. Hon spelade världens vackraste låt (cucurrucucu paloma) och jag tänkte att vi verkligen borde bli bästisar. Sedan klankade hon ner på låten och sa att det troligtvis bara var hennes pojkvän i hela världen (förutom några stackare i sydamerika) som gillade den.
Då kände jag att vi kanske inte skulle bli bästisar ändå.

Tips på andra bra prat mottages tacksamt. Varningar mottages gärna också.

Podarkivet finns här.

hår och sår (sista kapitlet)

Jag har varit hos frisören. Jag är blond. Som vanligt. Vilket är bra.
Håret är rakt. Inte som vanligt.

Sen började det blöda massor på min kind. Massor. Var kommer allt ifrån? Jag fick stopp på blodutgutelsen med alsolsprit.
Sedan dränke jag ett pålser med lösningen.

Nu ska jag äta järntabletter (och kanske locka mitt hår).

Livet

Jag läste min fd kollega Zandras blogg. Hon är kul.
Hon hade träffat Agneta Sjödin. Hon citerade Agneta. Jag citerar Zandra.

– Livet brudar ... det är fan inte lätt, säger Agneta och skakar på huvudet.

Here here Agneta.

Hög standard

Det här kan vara bessewisserfasoner, men jag tycker inte det. Jag ser det mer som ett problem.
Problemet gäller tidningen Runner's world. Och mina krav på artiklar/språk/journalistik/standard.
Jag blir glad när tidningen kommer. Jag har till och med gett upp min prenumeration på Filter (!) till förmån för RW.
Men.
Herregud.
Vart tog ambitionen vägen?

Jag brukar inte vara så petig, jag är inte (särskilt) elitistisk, men när jag skulle läsa artikeln om den rekordduktiga löperskan Isabellah Andersson och reportern skriver att en hon "bländar med sin skönhet" går det inte att låta bli att storkna.
Sedan handlar en stor del av artikel om Isabellahs och hennes makes, tillika tränares, "fina" relation.

Jag säger det igen:
Herregud.

Vem kom på att den approachen kändes fräsch?

Att chefredaktören avslutar a-l-l-a sina ledare med samma inlismande mening, tidningens flertal direktöversatta reportage från dess amerikanska förlaga och de långa lopp-berättelserna, vilka mest liknar blogginlägg, gör inte saken bättre. Alls.

Jag gillar ju alltså ändå den här tidningen, den inspirerar mig till träning - men inte till några journalistiska underverk.

Nåt som var bra i senaste numret var löpkillen Markus Torgeby (som fick hälsningar från socialen efter att han varit med i Hannas ekotripp i P3. Någon var orolig för hans barn.) som skrivit om en resa han gjort.
Han kan skriva.
Han borde få hålla work shops för de andra.

(snälla.)

Cykel köpt

Nu har jag köpt en cykel.
Vilken tid det har tagit. Men nu är jag nöjd och glad.

Här är min nya kompis.