Jobbsökarhybris

Att söka jobba är på intet sätt en favoriserad syssla i mitt liv. Kräma på om hur fantastisk man är, men ändå bibehålla nån sorts ödmjukhet - och personlighet för den delen - är inte alls lätt.

Men idag var det lite kul.

Jag har precis sökt ett jobb jag inte borde få. Jag skulle kunna göra jobbet sjukt bra, tro inget annat, men jag är inte direkt nischad inom området.

Hur som helst infinner sig en sån skön hybris. Allt är på vinst. Inget på förlust.

Skulle jag inte få det är det ok, jag kommer inte ens svära över alla människor som verkar ha samlat arbetslivserfarenhet sedan födseln. Men om jag skulle få något sorts positivt besked skulle det vara en kul vinst.

Tjo. ho.

En plastlåda med fancy mat

Jag har gnällt de senaste veckorna om att jag vill gå till Wasa Källare och äta lunch. Wasa Allé serverade mat på Way out west och kantarellmackan jag stoppade i mig var tillräckligt god för att ge mersmak. Den mersmaken är väl slut nu kan man säga.

På kvällstid är restaurangen helt utom räckhåll för min plånbok, men under lunchen är den helt ok. 70 spänn för en vegetarisk lasagne med fetaost och ratatouil (svårt ord).

Syrran tog en dagens husmanskost och enligt plan fick hon en tallrik vällagad mat. Själv fick jag mat i en svart plastlåda. Jag ställde plastlådan på min tallrik som var för liten, och åt (med god aptit, för smaken var ju god).

Ingen sallad, inget kaffe.

Funderade på att ta en bild, men det såg för sorgligt ut. Ok att lunchen är en budgetvariant, men de kunde väl lagt upp maten på en tallrik?

Förlorare på svenska

Jag gillar Biggest loser.

Jag gillar inte lagindelning, invägning och det dokuobligatoriska bitchandet. Men jag gillar att se dem träna och peppa och plågas (mohaha) av hyggloBob och surJillian.

Alldeles strax börjar den svenska versionen. Succé eller fiasko. Jag skull satsa på lågoddsaren fiasko, men gp-väninnan tillika tv-krönikören skrev härom veckan på sin facebookstatus: såg Biggest loser Sverige och grät som Lille Skutt. Fan också.

Det talar ju för succé...

Forts följer om en knapp timma och 111 reklampauser.

Kl. 21.00.

Äh.

Helt ok.

Mycket som kan gå åt skogen när man flyttar ett format från USA funkade. Tränarna var bra, lokalerna såg ut som vettiga svenska varianter (ist för lite för dåliga kopior), deltagarna var... tjocka. Men det blev ingen gråtfest i hemma hos mig.

Nä.

Men hej! I reklampauserna fastnade jag i UR:s partiledardebatt. Bra programledare! Jag gillarn.

Nytt liv

Vad mycket man behöver plugga för att lära sig saker.

Jag har aldrig någonsin varit bra på grammatik, kan inte skilja på ordformer och satsdelar, men nu vankas det tenta. Allmän grammatik översatt till spanska. Spännande grejer.

Just nu försöker jag förstå vad som är skillnaden mellan atributo och complemento predicativo. Båda översätt på svenska till predikativ (för atributo är ju inte spanska för attribut som man kanske hade hoppats).

Förklaringen som jag skrivit för egen del är:

CP är samma sak tom A fast för övriga copulas (vilka?).

Känns hållbart.

Känns kul.

Hårda tider

Mtv har en tablå fylld av en väldig massa skit. Ibland förgyller de vardagen med att ha ett och samma värdelösa program en hel dag. Som disaster date eller x effect. Dö halvreality-med-en-tvist, dö!

Men det är väl något problematiskt med kanalens målgrupp. Vilka kollar egentligen? Tonåringar utan smak, hjärna och humor? Suck.

Tacka vet jag helfiction. Och den nya serien Hard times of RJ Berger livar upp Mtv:s mögliga tablå.

Nördiga RJ försöker charma jättesnygga tjejen på skolan som, trots att hon verkar rätt klipsk, dejtar jock-puckot till kille. Gammalt upplägg. Men det funkar.

Någonstans i handlingen spelar även det faktum att RJ tydligen är jättevälhängd, och råkade blotta detta för hela skolan vid nåt pinsamt tillfälle, en roll. Men den rollen har jag inte riktigt förstått än.

Det är bara, rätt uppåner, en high school-serie med lite sex, lite nördar, lite cheerleaders. Och det tar sändningstid från My super sweet sixteen.

Whats not to like?

Lördagsnöje

Gick precis in i min egen toadörr.

Kortsidan (eller vad man ska kalla den. Smalsidan?). Cirka 7 cm bred.

Jag lyckades dessutom kila in min fot under dörren.

Aj.

Smidighet at it's best.

Det ultimata kräftsubstituet

Det här med att suga ut innanmäte ur ett djur har aldrig varit min grej. Men fester är ju synd att missa. Vanligtvis kan man enkelt fixa ett schysst matsubstitut som vegetarian, men det var ovanligt svårt till gårdagens kräftskiva. Därför var jag sjukt nöjd när Sara sa att hon funderade på kronärtskocka.

Det är ju frickin perfect!

Mycket jobb, lite mat.

Så jag tog på mig kronärtskockuppdraget, cyklade till fruktaffären och köpte två sjukt stora skockor a 25 spänn och begav mig hemåt.

Efter gediget googlande insåg jag att man skulle skära av skaftet och sedan koka huvudena i en mindre evighet.

Det var svårt.

De fick inte plats i kastrullerna.

Jag missade nästan vagnen som skulle ta mig till båten som skulle ta mig till ön.

Men det gick bra.

Och det blev gott.

Åtminstone perfekt.

Typ.