Akut almodóvarinlägg

Sitter på bion. Måste stänga av mobilen. Men jag måste bara säga att den nya almodóvarfilmen verkar ju väldigt lovande!

Vill se den nu!

Fast nu (precis nu) ska jag se Den store Gatsby. 

Är det du eller jag som gått på charmkurs?

När jag såg Hives för första gången 2001 stod jag inte ut. Jag blev så oerhört provocerad av mellansnacket. Deras larger than life-grej passade inte mig. Likväl gillade jag musiken, framförallt de första två skivorna.

Så såg jag dem på Liseberg nu. Och jag fnissade konstant under mellansnacket. Vet ej vem som mjuknat, om det är jag eller howlin Pelle. Säkert han.

Hej Grekland

Har länge velat åka till Grekland, landet som gav oss tztatsiki. De gav oss en del andra grejer också förvisso.

Nu är jag här, semestrar på ön Zakythos. Vi bor i zake town, staden som tydligen inte har några fina stränder. Men hej, jag tycker att de är helt ok. 

Ps. Det är nog inte svensk kaffe de har på hotellet, men det är gott ändå. 

popbloggaren blir löpbloggare

Nu finns det en ny blogg i cyberspace. Spring Maria!

Där ska jag publicera mina träningsinlägg och vältra mig i siffror och löparfunderingar. Spännande grejer!

Nicknameproblematiken

Här sitter jag, bloggparalyserad pga funderar på om jag ska starta mig en ny blogg. En träningsvariant eftersom jag anmält mig till ett lopp som är lite av en big deal för mig. Det skulle bli en nördig blogg där jag mest skriver upp hur jag tränar, klagar på hur dåligt det går, tjoar över eventuella framgångar och eventuellt postar någon bild. Men jag kommer inte på något namn.

ÅHHH, det är som när mitt yngre jag satt och försökte komma på nickname till skunk, lunarstorm, och alla andra communitys jag ägnade mig åt (som trendsetter och karelin) och det skulle vara nåt lagom coolt, något som de invigda skulle förstå sig på.

Bloggen behöver ju inte heta något coolt, men något måste den ju heta. Fick förslaget "Fyra timmar eller döden", men jag skulle vilja ha nåt lite... gladare.
Well.
Här kommer jag ju ingen vart.
Tips mottages gladeligen.

Beach 2013

Igår var jag på den riktiga beachen. Den som hör till havet. Är en sucker för havet, saltvatten och tånglukt är bra för själen.

Tyvärr har en blivit påmind om den stundande bikinisäsongen ett bra tag på sociala medier (ja jag menar Facebook). Såg att min kusin bytt kön på sina inställningar bara för att få slippa alla dessa bantningstips. 

Det är svårt att komma ihåg att man är snygg när man hela tiden får påminnelser om att man borde vilja minska sina kroppsmått.

Gud förbjude att man är nöjd med sin rumpa eller mage. Kroppen kan väl alltid bli fastare och mer trimmad? De där anskrämliga låren kan du väl inte visa upp i dagsljus?

Mest sur blir jag över att det faktiskt ÄR svårt att känna sig het när man marineras i alla budskap om att man inte passar in i snyggmallen. Man önskar ju att man vore lite mer motståndskraftig. Men nä. Och så sitter man och beskyller sig själv för det. Och så blir man ännu mer trött på allt. Samhället, kommersialismen, livet osv. 

Här är två goa tips. From FB with love.

"Skär ner lite av magen varje vecka och förlora 17 kg"?? Känns som en kanonmetod.

Som tur är kan man hitta andra, mer uppmuntrande bilder på world wide web!

"How to get a bikini body: Put a bikini om your body." 

Trädtopparna

Jag och min höjdskräck har klättrat omkring bland trädtopparna, svingat oss i rep och klättrat i nät. Ouh! Jag blir lite stressrädd av att bara tänka på det.

Det hela var ett 30-årskalas förlagt till High adventure i Jonsered.

Tre olika banor, den första ganska enkel, den sista riktigt svår. Jag ser mig som ganska smidig, nåt ska jag väl ha med mig från tio år som gymnast, men herregud vad svårt det var ibland. Mariginalerna var inte stora direkt. En gång halkade(?) jag och hängde plötsligt 15 meter över marken i bara armarna. Och i säkerhetshakarna. Såklart. Det kan bli så tråkigt annars.

Jag lyckades kravla mig upp, och genomförde alla banor. Alla som var öppna. Den sista biten på sista banan stängdes eftersom det blåste så mycket. Man kände till och med hur träden vajade i blåsten. 

Jag kände knappt av höjdrädslan, den brukar ju vara obarhärtig, så adrenalinet gjorde sitt. Men med det sagt - jag var inte kaxig när jag sträckte mig efter nåt att hålla mig i, på en lina metervis över marken och önskade att mina armar var bara lite längre.

Men det var dom aldrig.

Jobbigt. Roligt. Fina banor var det med. Skräckblandad förtjusning med mycket mjölksyra.

Imorn kommer jag säkert inte att kunna gå.

Shoppingglädje är den enda sanna glädjen

Såg den här skylten precis innan jag skulle äta min (billiga) lunch på Ullared. Var lite svårt att svälja den dubbelpanerade och ostfyllda quornfilén efter det.

Men likväl rushade jag och syrran senare mot kassorna, roffade åt oss billiga storpack av grejer vi inte visste att vi behövde och betalade snällt. 

Sen gick vi därifrån med avslappnade miner. Dags att återgå till våra vanliga zen-jag.

Mina favoritköp var ett par oväntade platåskor och en superkitchig tvål (som tyvärr luktar starkt och äckligt).

Oonaha-upplevelsen

Jag tittar på serierna The Hour och Game of Thrones med vad man kan kalla ganska intesivt. Inget slökoll här inte. Ändå tog det fram till att jag fastnade för ett namn som svishade förbi på internet, Oona, som jag kopplade ihop ett och två.
Oona hette min kompis kakadua (fram tills att det visade sig att Oona var en man och blev Uno istället), men det har inte särkillt mycket alls med min ahaupplevelse att göra. Den kretsar kring skådespelerskan Oona Chaplin. Ja, hon är barnbarn till Charlie. Hon är även med i The Hour. OCH Game of Thrones.

 I GoT är hon Talisa, medicinkvinna/helare som blir ihop med Robb Stark.

I The Hour spelar hon mrs Marnie Madden, den frustrerade frugan till tv-profilen Hector Madden.

Samma tjej! Jag såg det ej!
mvh/ Sist på bollen kanske

Andra varvet med värvet

Förra året lyssnade jag rätt mycket ich så pass intensivt på Värvet, intervjupodden av Kristoffer Triumf, att det sipprade värvet ur mina porer. Jag blev omåttligt övermätt och kunde inte ens höra talas om podden utan att det vände sig i magen.

Inte för att det var en dålig podd, det hade bara blivit för mycket. Som en gräddig sås. Gott men mastigt och om du hällt i dig 5 liter gräddsås orkar du verkligen inte mer sås.

Men nu så(s)!

Månaderna har gått och värvet smakar gott igen. Poddmakaren Triumf har breddat sig gällande intervjupersonet, från enbart komiker (alla ståupprutinfrågor - snark) till diverse. Bra! 

Bland annat intervjuade han Maria Montazami. Underbart fram tills att hon pratade om 1, tro och evolution samt 2, feminism. Åh nej. 

Nu senast har han intervjuat världens bästa människa Klara Zimmergren (och har du inte hört hennes sommarprat från i fjol - GÖRT!!!!), men även Per Gessle.

När jag lyssnar på Per undrar jag om jag nånsin hört honom prata. Har inte hört hela intervjun än men Per låter så mycket goare än jag trodde. Liksom härlig. En person som man vill sitta bredvid på en middag för han låter så trevlig utan att vara proffstrevlig.

Kanske är det är vara superproffstrevlig, vad vet jag, men i så fall ska han ha en eloge Per, för det låter alldeles normaltrevligt.

Det om det. Värvet finns på iTunes och sånt. Gratis. 

Klara Zimmergrens sommarprat finns på Sveriges radio. Bara googla, det var så bra att det borde toppa hela world wide web. 

Knivdans!

Det känns stort att ha sett kniven. Men alltså, det var konstigt. Det var mer performance än konsert och det var ju själva grejen. Jag älskar att de gör någonting annat, något som får en att undra vafan det är som händer på scen, vad är konsert, vad är inte en konsert. Det var dans och mim och paljettbyxor och ibland var det bara ljus på scen. Utmanande för en publik som mest har huvudet fullt av konsert=killar med gitarrer. Och utmanande är bra, herregud vad man har sett sin beskärda del av det-kunde-ha-varit-vilket-band-som-helst-spelningar.

Förbandet var en uppvärmare, i ordets mest jympiga betydelse. En man i guldtajts som körde aerobics och talkörer med oss. "Whazzup knees", "i'm alive and i'm not afraid to die", "I move to be moved", "hello elbows" osv osv. Hen var fantastisk. 

Jag hade önskat att publiken fick vara med mer. Jag vill ju vara en del av alltihop, men nu stod jag ofta och kände att jag bara tittade på. Men ibland, som i One hit när dansen spreds ut i publiken var det grymt.

Vi är inte direkt en svårflörtad publik, bjud bara in oss så går vi med på det mesta.

Äh, vem skojar jag med, vi går med på allt.

Knivjulafton i oljelandet i väster

Snart sitter jag på bussen till Oslo och ikväll väntar the Knife. Det känns som julafton det här, jag har ingen aning om hur konserten kommer att bli, och även om jag förväntar mig någonting jättekonstigt kan det bli hur bra som helst. Jag tänker att det är en present jag inte visste att jag ville ha, men som gör mig euforisk när jag väl har den i mitt knä. (Ingen press Kniven.)

Tydligen värms publiken upp med Death Electro Emo Protest Aerobics. Och det bäddar ju för inget annat än succé.

Crazy origami lady

Origami har varit en sån där grej jag velat lära mig, men aldrig tagit mig för. Har man väntat 29 år kan man vänta lite till.

Nu har jag via youtube tutorials i bästa pysselprogram-i-Bolibompa-stil lärt mig vika tranor.

Först svårt.

Sedan beroendeframkallande. 

Nu hänger det ett gäng pappersfåglar i mitt fönster. En får vara glad så länge de är i papper. 

En ny morgon

Gjorde ett träningsschema i morse. Det inleds av några veckors snällspringande för att försäkra mig om att jag håller, men ändå! Nu vänder vi blad, träningen, livet och jag.
Har på mig New morning, changing weather-tisha gör sakens skull och har provat mig igenom en massa kalenderappar för att hitta nån som är både trevlig att titta på och att använda (till min origorösa planering).
Hittade en fin, om än lite oöversiktlig.

Japp, uppgraderar härmed den här våren till en 2.0-version.

I azalea kan man (inte) undgå att bli kär

Duggregn, några plusgrader. Azaleadalen är ljusår ifrån att blomma. Just där mlir man nog inte så kär idag. Det är hårda tider för kidsen som ska festa in våren, inte så mycket i azalea som i Vasaparken.

Själv ska jag fira Valborg med att kolla på Game of thrones och äta tacos.

Här är dagens låt. Fin bit. Snart är det sommar och vi står på grönt gräs och sjunger allsång i Slottsskogen. 

Vår och hår

Men vad ska jag göra med detta? Vart är vi på väg, jag och håret?

(ja, jag har för mycket fritid och funderar för mycket på väldigt världsliga saker.)

Konsten att vara kvinna

Först bara! Autokorrekt ville skriva "kombination" istället för "kvinna" i rubriken. Kul.

Nu läser jag - tillslut - Caitlin Morans bok Konsten att vara kvinna. De första sidorna höll jag på att avlida. Linserna i ögonen ville krulla upp sig var och vartannat ord. Jag stod inte uuuuut med det talspråkiga och "lättsamma" språket (och varför alla dessa VERSALER?) och tänkte att det här var en typisk bok man borde läsa o-översatt.

Men jag vande mig.

Och nu vill jag istället citera var och vartannat stycke, men det är ju så opedagogisk att bara slänga ut radom textsjok.
Så du kan ju läsa den (men kanske helst på engelska ändå). Hon skriver många bra och roliga saker som ibland är mitt i prick, ibland en bit bredvid pricken.

Nu ska jag klä ut mig till ett svart hål.
Puss. Eller PUSS som Moran skulle skrivit.

Göteborgsvarvetplanen

Om någon undrar så kommer jag nog inte springa Götbeorgsvarvet i år. Det känns lite traumatiskt.

Jag har hela iden tänkt att det är en självklarhet att jag spriger varvet. Det finns liksom inget förutom ett brutet ben som skulle hindra mig. Alla dessa messkador jag dragits med under året kommer inte att hindra mig när det väl är dags. Mind over matter, fuck you kroppen.

Men.

Jag åt en dyr men stor frukost med min smarta kompis Sonja och kom fram till att det fakstiskt kanske inte är värt att springa.

Jag har fortfarande inte gett upp tanken på att springa en mara i höst och det jag behöver då är: en fungerande kropp och en fungerande hjärna. Om jag springer Göteborgsvarvet efter att ha sprungit minimalt med kilometrar kommer det inte att gå bra. Ok för att jag är grundtränad, men BRA kommer det inte att gå.
Jag får troligtvis en tid jag är missnöjd med, jag kommer få slita som ett djur så det kommer inte bli nåt kul lopp och med största sannolikhet kommer båda fot och höft att paja.
I mål kommer jag då ha med mig en kropp som är sönder och en hjärna som är allt annat än peppad på lopp.

Visst det finns en pyttechans att allt går bra, och åhherregud vad jag blir sugen på att springa nu när man fått hem startbeviset.
Jag ska inte spika något än, under kan ske, jag kanske startar ändå.

Mvh
Den ofrivillige realisten.

Glädje jag känner över att Pharrell gör nåt jag gillar (igen)

ÄNTLIGEN gormar man (jag) när Daft punk släpper album. Det var inte så oväntat. Nåt som däremot slår mig är hur glad och till och med lättad jag blir av att Pharrell Williams gör något jag gillar. Något jag älskar. Herregud, det finns ingen hejd på hur sommarsvängig Get lucky är.

Pharrell hade några guldår i mitt liv i början av millenniet, då mitt indiehjärta rodnade av denna genreotrohet samt av alla übersnuskiga texter. Det var inte så mycket "lap dance" och "tape you" i Belle & Sebastians låtar om man säger så.

De senaste (10?) åren har jag inte brytt mig så mycket om Pharrells företaganden. Förrän nu. Och det är som en kompis man inte visste att man saknat, men när man ses igen så kommer man ihåg allt kul man har haft.

Så. Nu ska jag fortsätta lyssna sönder låten så att den inte alls blir den sommarht som jag inbillar mig att den borde blir.

Bio är min bästa last

Såg Iron man 3 igår. Den skulle ju inte vara så bra, men jag är inte så svårflörtad. Allt som kan kopplas till Marvel eller DC comics står utanför betygssystemen. Under måttligt hot kan jag till och med försvara den senaste filmatiseringen av Green Lantern. Eller Daredevil.

Så visst, Iron man 3 hade kanske vissa brister. Till exempel förstod man inte varför skurken hade för motiv. Jag gillar inte heller när det blir fööör maxat. Det det ska finnas någon rimlighet i det orimliga. Så när Tony Stark har byggt en smärre armé av iron man-gubbar finns det ju inget som skulle hindrat honom från att bygga en _ännu_ större armé av iron man-gubbar. 

Men skit samma. 

Det är pang pang, skojiga repliker, glansiga superhjältedräkter, övernaturliga krafter och snygga eftertexter. Good enough. 

Annars är min överlägsna etta x-men. Nästa år kommer nästa film som har den mycket oroväckande handlingen att x-mennarna ska åka tillbaka i tiden för att förhindra något dumt som händer då.

Ihh, tidsresor? Det bådar inte jättegott.

Fast förra filmen, den femte i ordningen om man räknar Wolverine - och det får man ju göra, var ett riktigt uppsving. Det var en prequel från 60-talet. Fantastiskt. Kanske blir en tidsresa jättebra.

Jag ska sluta negga.

Där var en bild på gammel-iron man, och här är den gamle låten som inte har något med seriefiguren att göra, men ändå var med i filmen från 2008.