Akut almodóvarinlägg

Sitter på bion. Måste stänga av mobilen. Men jag måste bara säga att den nya almodóvarfilmen verkar ju väldigt lovande!

Vill se den nu!

Fast nu (precis nu) ska jag se Den store Gatsby. 

Är det du eller jag som gått på charmkurs?

När jag såg Hives för första gången 2001 stod jag inte ut. Jag blev så oerhört provocerad av mellansnacket. Deras larger than life-grej passade inte mig. Likväl gillade jag musiken, framförallt de första två skivorna.

Så såg jag dem på Liseberg nu. Och jag fnissade konstant under mellansnacket. Vet ej vem som mjuknat, om det är jag eller howlin Pelle. Säkert han.

Hej Grekland

Har länge velat åka till Grekland, landet som gav oss tztatsiki. De gav oss en del andra grejer också förvisso.

Nu är jag här, semestrar på ön Zakythos. Vi bor i zake town, staden som tydligen inte har några fina stränder. Men hej, jag tycker att de är helt ok. 

Ps. Det är nog inte svensk kaffe de har på hotellet, men det är gott ändå. 

popbloggaren blir löpbloggare

Nu finns det en ny blogg i cyberspace. Spring Maria!

Där ska jag publicera mina träningsinlägg och vältra mig i siffror och löparfunderingar. Spännande grejer!

Nicknameproblematiken

Här sitter jag, bloggparalyserad pga funderar på om jag ska starta mig en ny blogg. En träningsvariant eftersom jag anmält mig till ett lopp som är lite av en big deal för mig. Det skulle bli en nördig blogg där jag mest skriver upp hur jag tränar, klagar på hur dåligt det går, tjoar över eventuella framgångar och eventuellt postar någon bild. Men jag kommer inte på något namn.

ÅHHH, det är som när mitt yngre jag satt och försökte komma på nickname till skunk, lunarstorm, och alla andra communitys jag ägnade mig åt (som trendsetter och karelin) och det skulle vara nåt lagom coolt, något som de invigda skulle förstå sig på.

Bloggen behöver ju inte heta något coolt, men något måste den ju heta. Fick förslaget "Fyra timmar eller döden", men jag skulle vilja ha nåt lite... gladare.
Well.
Här kommer jag ju ingen vart.
Tips mottages gladeligen.

Beach 2013

Igår var jag på den riktiga beachen. Den som hör till havet. Är en sucker för havet, saltvatten och tånglukt är bra för själen.

Tyvärr har en blivit påmind om den stundande bikinisäsongen ett bra tag på sociala medier (ja jag menar Facebook). Såg att min kusin bytt kön på sina inställningar bara för att få slippa alla dessa bantningstips. 

Det är svårt att komma ihåg att man är snygg när man hela tiden får påminnelser om att man borde vilja minska sina kroppsmått.

Gud förbjude att man är nöjd med sin rumpa eller mage. Kroppen kan väl alltid bli fastare och mer trimmad? De där anskrämliga låren kan du väl inte visa upp i dagsljus?

Mest sur blir jag över att det faktiskt ÄR svårt att känna sig het när man marineras i alla budskap om att man inte passar in i snyggmallen. Man önskar ju att man vore lite mer motståndskraftig. Men nä. Och så sitter man och beskyller sig själv för det. Och så blir man ännu mer trött på allt. Samhället, kommersialismen, livet osv. 

Här är två goa tips. From FB with love.

"Skär ner lite av magen varje vecka och förlora 17 kg"?? Känns som en kanonmetod.

Som tur är kan man hitta andra, mer uppmuntrande bilder på world wide web!

"How to get a bikini body: Put a bikini om your body." 

Trädtopparna

Jag och min höjdskräck har klättrat omkring bland trädtopparna, svingat oss i rep och klättrat i nät. Ouh! Jag blir lite stressrädd av att bara tänka på det.

Det hela var ett 30-årskalas förlagt till High adventure i Jonsered.

Tre olika banor, den första ganska enkel, den sista riktigt svår. Jag ser mig som ganska smidig, nåt ska jag väl ha med mig från tio år som gymnast, men herregud vad svårt det var ibland. Mariginalerna var inte stora direkt. En gång halkade(?) jag och hängde plötsligt 15 meter över marken i bara armarna. Och i säkerhetshakarna. Såklart. Det kan bli så tråkigt annars.

Jag lyckades kravla mig upp, och genomförde alla banor. Alla som var öppna. Den sista biten på sista banan stängdes eftersom det blåste så mycket. Man kände till och med hur träden vajade i blåsten. 

Jag kände knappt av höjdrädslan, den brukar ju vara obarhärtig, så adrenalinet gjorde sitt. Men med det sagt - jag var inte kaxig när jag sträckte mig efter nåt att hålla mig i, på en lina metervis över marken och önskade att mina armar var bara lite längre.

Men det var dom aldrig.

Jobbigt. Roligt. Fina banor var det med. Skräckblandad förtjusning med mycket mjölksyra.

Imorn kommer jag säkert inte att kunna gå.